Detta med sömnad.

Bild har jag hittat här

Vår fina Peelfotölj har hängt med i sex år och det har satt sina spår. Fotöljen som impulshandlades när C fyllde ett är min absoluta favorit att sitta i. Fotpallen använder barnen gärna tippad eller för att stå på och balansera som pirat, prinsessa eller vad de nu råkar vara för tillfället.

Nåväl, pallen har blivit rejält sliten, så sliten att tyget har nöts sönder. Idag har jag äntligen fått tummen ur för att försöka laga det och det går inte bra...

Jag är inte så bra på att sy. Jag är född i en familj där man kan sy. Mamma har sytt sen hon föddes å Moster är syslöjdslärare. Morfar tvekade inte att laga något även om han kanske mest höftade sig fram (rätta mig om jag har fel!). Mormor kan jag inte minnas att hon har sytt, hon höll mer med brodering och vävning. Så jag är alltså född i helt fel familj. Jag höftar väldigt mycket kan jag avslöja. Jag höftar och chansar mig blå när jag sätter igång med något sy-projekt.

Utan häftet som följde med min antika symaskin från Västtegsskolan, som enligt tapebitarna under maskinen är lagad 1983 och 1985, kan jag inte ställa in den enklaste söm. Jag slarvar gärna med nålningen och ofta, ofta så råkar jag sy ihop ovan och undersidan på tyget...

Det hindrar mig dock inte för att dra på mig "större" projekt som att sy om klänningar eller sy överdrag till matberedaren. Men tro mig när jag säger att jag sitter och ojar mig och svär. Jag sliter mitt hår och sticker mig på nålarna. Å så ringer jag till Moster som tydligt och metodiskt lotsar mig genom textilkonstens alla regler. ( Å så skrattar hon åt min okunskap. Nej förresten, det gör hon aldrig. Konstigt nog. Men hon borde.)

Nu har jag alltså påbörjat projekt "rädda peelpallen" och allt går inte som planerat. Maskinen har bestämt sig för att bara köra bakåt och det är lite knepigt att få stygnen där de ska när man inte ser vart det bär hän. Sen går det inte att ställa in stygnen ordentligt. Det är som om maskinen har ett eget liv och bestämt sig för att vanlig zickzack inte alls ska vara vanlig utan en egen konstart.

Micke har kommit till min undsättning och han kommer med en dåres självsäkerhet med olika förklaringar till det hela. Det blir inte mycket bättre och rätt som det är så sitter han själv där och svär.

Och så får vi helt plötsligt till det! Maskinen börjar, mitt i sömnandet , att börja gå åt rätt håll och det går lättare att precisera. Sömmarna tar ihop och är inte längre så luftiga. Den tråd som vi har börjat med har tagit slut så vi får börja med en helt annan färg men vad gör väl det?
För nu har vi flytet
nu är det som det ska
för här sitter
Micke och jag.