Nu går vi vidare.

Det doftar nybakta Kanelbullar och Makalösa i hela nedervåningen.

I morgon är den dag som jag har längtat och fasat för.

Allra sista dagen på Kiga.

Slut på all pendling för lämning och hämtning av barn. Slut på jakten på en vettig parkeringsplats. Samtidigt slut på all daglig kontakt med väldigt trevlig personal, barn och föräldrar.

Lilla Lana som alltid springer fram till mig och kramar om mig. (fattar inte riktigt hur det kommer sig för hon är inte direkt nån kompis till C eller X) Chengis som ropar till X att han blir upphämtad. Esats mamma som babblar på det ena och det andra och man har bara fattat hälften när hon är färdig.

Fatta vad jag kommer att sakna alltihop.

Jag har försökt att förstå varför jag är så gränslöst ledsen över att överge detta ställe. Jag är dålig på avsked i vanliga fall oxå men det här är helt sanslöst. (hur många inlägg har jag skrivit om det här nu? Hoppa över, så jäkla intressant är det inte med mitt ältande.)

Det har varit en del av min vardag i flera år. Personalen har varit med sen Felix var en liten plutt. De var bland de första att veta att det skulle bli en liten Maja. Det är hit jag har gått oavsett väder eller vind, oavsett dagshumör. Det är här jag har blivit... Sedd. Någon som har sett att jag var där. Sagt "Guten morgen Frau Fries".
Vi har alltid varit väldigt delaktiga i aktiviteter och tillställningar. Så märkvärdigt är det inte, utan jag har bakat inför tisdagsfikat som är en gång i månaden och vi har gått på de aktiviteter som har erbjudits. Inför Faschingskarnivalen så har vi kommit utklädda, ofta inte bara barnen utan vi vuxna oxå. Vi har knåpat och tråcklat ihop kostymer som inte har liknat någon annans. Inte de snyggaste kostymerna men både vuxna och barn har varit nöjda och vi har fått höra att man har uppskattat att vi har brytt oss. Vi har varit öppna och gjort vad vi har kunnat för att bidra till trivseln.

Äh, det här låter ju som om jag inte har nått liv, som om jag inte har några vänner alls. Så är det ju inte. Men det här har varit en del i vår vardag. Framför allt min och barnens.

Nu är den "vardagen" borta och det för alltid. Så hade det i viss mån blivit iallafall eftersom C börjar skolan.

En ny vardag börjar i September. MajaPaj och FelixPelix börjar på den nya "krypavståndsnära" Kindergarten. Conniponni börjar skolan och ännu en ny värld öppnar sig för oss.

Mycket kommer att bli lättare men det känns i hjärtat.