Phu, vilken dag.
Det skulle ju inte göra något om det blev lite kallare. Fatta 37 grader är VARMT!
Vi åkte i morse iväg hela familjen till Kiga och lämnade av två exalterade barn och en bunt kanelbullar och makalösa. Inta att förglömma var det silverglänsande paketet som vi efterlämnade efter oss, innehållande spelet "Affenalarm" och de fina "flyttkort" som vi hade pysslat ihop.
Vi andra tre åkte sedan iväg och uträttade en bunt ärenden innan det var dags att hämta upp barnen igen.
Nu i sommartider är det inte alls lika många barn på Kiga och inte heller all personal fanns att skåda. Jag hade inte riktigt räknat med att nästan alla våra favoriter inte skulle vara där men så var det.
Och det var eg tur.
Jag hade aldrig pallat med att säga hejdå till dem utan att tårarna skulle ha börjat rinna.
Som det nu var så klarade jag det ganska bra. Näe, det gick inte alls bra. När en av fröknarna kom och tackade för bullarna och önskade oss lycka till så kunde jag inte ens svara för den stora klumpen i halsen. Jag bara nickade och hmmade lite.
Hade gärna talat om hur bra hon är och att hon skulle ha en bra sommar. Näe, inget sånt kom från mig. Gick inte.
När vi sen gick ut för att ta avslutningsglass på bageriet mittemot så brast allt. Tårarna bara rann medan barnen glatt mumsade på glass.
Sablar, jag kan inte ens skriva om det utan att det svämmar över igen. Hur lyckades jag att bli så här överkänslig? Är jag verkligen en Lundgrenare i själen? ( släkten på mammas sida är ökänd för sina tårar...;) )
Nåväl. Tårarna torkade i eftermiddag och efter glassen åkte vi vidare till Westbad där resten av Muechen befann sig. Där i poolerna sköljde jag bort alla spår från dagens bravader.
Tack och hej!
Stöter ni på nån från vår Kiga så kan ni ju berätta det inte jag kunde säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag vill säga: