Hard Candy

Vaknade med rapporter från konserten på radion och naturligtvis spelade de Madonnas nya låt. (inte allt för bra men lite party iallafall). Bra start på dagen.

Cornelia kröp upp i sängen och frågade om konserten var bra. Fick lov att gå in på Expressen för att visa klipp från sverigekonserten för att hon skulle fatta vem jag eg har sett.

Vissa konserter sätter sig i kroppen och man kan inte sluta att tänka på den eller sluta nynna på låtar man har hört.

Jag köper för det mesta ingen biljett i förväg till konserterna som jag går på. Det är så oförutsägbart om jag ska kunna gå eller inte och att sitta med en biljett som jag inte kan utnyttja gör mig vansinnig. Micke jobbar så oregelbundet så vips så ska han till Frankfurt, Paris, Amsterdam eller någon annan glamourös stad.


Åtminstone här i Munchen är det inga problem att få tag på biljetter. Bra biljetter till bra priser brukar jag få tag på utanför konsertlokalen och det utan att leta speciellt mycket. Då har det även varit utsålda konserter och stora artister som George Michael, Leonard Cohen, Depeche Mode.

Förutom igår då. Såg en enda kille som sålde sina biljetter. 200 euro skulle han ha per biljett. Nja, visserligen så var det någon specialbiljett med typ plats på scenen (troligt-not) men inget för mig.

Gick runt bland horder av människor och såg verkligen ingen som sålde biljetter. Många stod med handskrivna lappar med budskapet att de ville köpa biljetter. Såg efter ett tag att det fanns en ordinarie biljettkö så efter lite fundering så gick jag och ställde mig där. Kunde ju alltid kolla priset på biljetterna. Hade fortfrande inte riktigt bestämt mig för att faktiskt stanna, visst jag var ju där men lusten till konserten var fortfarande inte på topp. (jag är nog sjuk)men kolla kan man ju alltid göra.

När jag står där i kön så hör jag en tjej prata med ett par andra i kön om vad för biljetter som finns kvar. Hon berättar i samma veva att hon har en biljett som hon ska försöka sälja.

Det är inte alltid så lätt att bli av med bara en biljett, särskilt inte om det är numrerad plats. Så jag frågade henne om biljetten och sa att jag var intresserad. Priset fick jag ner en aning från ordinarie pris och både tjejen och jag var nöjd.

Vilken tur jag hade!

Jag går in på megaarenan och där, när jag såg scenen så började det kännas lite roligt att vara där.

Förra gången jag var på konsert var med Micke då vi såg Depeche mode i början av sommaren. Eller såg och såg. hörde var ordet. Jag såg inget förutom nån prick ibland. Micke var väldigt nöjd med konserten men jag blev bara ännu mer anti mot stora arrangemang. Jag vill helst ha en liten intim lokal där man ser den som uppträder. Jag vill se deras reaktion när publiken jublar. Hur artisten samspelar med sina musiker/dansare /what ever. Jag vill se när de tappar bort sig i texten och hur de roligt de tycker det är att uppträda för publik. Men sådant är inte så lätt när det är stora arrangemang. Då är det mer "att vara nöjd att man varit där".

Därför hade jag beslutat mig för en läktarplats den här gången. ok att det kostar lite mer men med förra besvikelsekonserten i bakfickan så var det värt att pröva. Visst skulle jag inte se allt på scenen men jag skulle iallafall se någonting.
Jag hade en perfekt plats för att vara läktare. Utblick över scenen och bildskärmarna.

Konserten började ca en timme senare än beräknat. Men den började med buller och bång. Det var en fartfylld show som inte tog paus. Inte som när George Michael spelade. Han sjöng två partylåtar och gick sedan över till två ballader. Hela tiden. Det gjorde att det inte blev någon megastämning. När publiken kommit igång i partylåtarna så var det dags att sätta sig ner och vara "känslosam". Det blev liksom så avigt med att ha det så. George Michael sjöng som en gud och framträdandet var det inget fel på (sen att jag var där två veckor efter Majas födelse gjorde det hela ännu bättre. Inte hade jag trott att jag skulle hamna på den konserten inte. Vad är oddsen på att kunna gå på många timmars konsert när man har en liten nyfödd där hemma?) men själva upplägget kunde ha varit bättre.

Nåja tillbaka till Madonna. Det var som ett enda stort party. Dans, show och sång natten lång. Inte så mycket allsång som jag kanske hade trott. (tyskarna kan ju ingen engelska så vi kan ju skylla på det...)

Väldigt många remixar och olika låtar mixade i varandra. En hyllning av Michael Jacksson var oxå med och då ställde sig alla upp. Gillar att Madonna kan bjuda på det.

Konserten avslutades med "Give it to me" . Arenan riktigt kokade av dansande och jublande publik. Madonna tackade för sig och på skärmarna stod det "Game over".

Då hände det bästa. Respekt. INGA extranummer! Tycker att det är lite tramsigt med extranummer, det är ju liksom inte extranummer utan en del av showen. Det här har jag bara varit med om en endaste gång. Det var när Wedding Present spelade i Umeå och jag var ditdragen av Hel och halv-Lena. Konserten var skit. Inte min musik för fem öre och det var inget röj. Men eftersom det här var tjejernas stora favoriter så var det inte tal om att gå därifrån innan det var slut. Och så tog det äntligen slut. Bara extranummer och sen kunde vi äntligen gå där ifrån. Publiken var vild och vrålade. Å så kom det inga för tydligen var det en principsak för bandet att inte spela mer. Ingen var dock gladare än jag.

Nu hade det inte gjort något om Madonnakonserten hade fortsatt med extranummer men bara att gå emot strömmen och skippa extranummer var coolt.

Så sammanfattningsvis kan man säga att det helt klart var värt att masa sig iväg till olympia arenan för att se Madonna. Det här kommer jag inte att glömma i första taget.