The power of goodbye*

Hur mycket jag än avskyr att ta förväl så är ändå ett avslut bättre än...ingenting.

Under de senaste dagarna så har två människor försvunnit ut ur våra liv. En kille i Cornelias klass och Majas favoritfröken på KIGA har helt plötsligt flyttat/fått nytt jobb och det utan att någon har kunnat säga adjö. De kom helt enkelt inte tillbaka efter sommarlovet.

Det stör mig. Det är som ett hålrum där de här personerna skulle ha varit. Inget avslut, null, nix. Jag är inte jättenära med någon av dem men föräldrarna till pojken (som även hade en bror på KIGA) känner jag och vi brukar prata när vi ses och Majas fröken kunde knappt slita sig från Majas sida och hade varje dag (!) ett gott ord eller en anekdot att berätta om MajaPaja.

Så här tycker jag att det är ofta i Tyskland. Kanske är tyskarna inte lika känslomässigt involverade i varandra så att det är ingen big deal att flytta från klassen eller sluta på en arbetplats. Man går vidare helt enkelt tills nästa skeende i livet. No look back.

Eller så är det bara jag. Som nästan ska plågas ihjäl innan jag kan gå vidare. Som skulle vilja ha alla i mitt liv. Helst runt hörnet så att jag kunde träffa, se, stöta på lite då och då. Det skulle vara sååå mycket enklare att vara "Tysk" och inte "behöva" bry sig. Bara släppa och gå vidare.

Den genen missades helt när jag blev till.

The power of goodbye
Madonna
1998