Resan mellan Sverige och Tyskland är som en låååång asienresa. Inte själva resan utan tidsomställningen. Det är många själsliga timmars skillnad mellan Stockholm och München men jag räknar kallt med att vara mig själv mer eller mindre på måndagmorgon.
Ett av mina allra bästa egenskaper är att jag glömmer fort det som är jobbigt. Glömmer och glömmer... nåja stuvar undan iallafall. Och så ger jag det hela en ny chans och hamnar i samma koma igen.
Tänk att man kan bli så psykiskt påverkad av att träffa vissa människor i olika situationer.
Min vecka i Sverige har alltså inte varit eländig, näe långt ifrån. Hjärtat har blivit påfyllt en massa gånger med äkta värme och fina människor och dess tankar och handlingar. Men hjärtat har fått sig sina rispor och oläkta sår har rivits upp, så som de kan uppstå av att de närmaste inte mår bra.
En fin vän skrev så bra på Facebook i veckan om en liknande situation. Egentligen är det inte riktigt samma situation men ändå så nära och känslorna är densamma.
"Sorg går över till saknad, saknad går över till ilska
en ilska på att personer man saknar och känner sorg över inte finns med oss längre "
Jag förstår dig fullt ut K. För jag är arg. Jag är arg så att jag kan explodera. Samtidigt är jag så gränslöst ledsen. För det som jag har förlorat. Jag är banne mig vuxen och borde fatta, realisera att det inte finns något att göra utan bara gilla läget. Jag beter mig ibland som om jag var en tjurig unge som vill att någon ska komma med facit. Ändå är jag tacksam för det jag har. Jag vill vara så mycket närvarande som jag bara kan samtidigt som jag allra helst vill gömma mig och strunta i allt.
Så jag går och lägger mig. För att få ork och för att förvalta alla känslor som virvlar runt.
Den största rädslan är ändå att glömma.
.....................................................................................
Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)*
Per Gessle
2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag vill säga: