DU gör mig glad!

Alltså, när jag blir riktigt glad eller positivt överraskad så glömmer jag helt att "nia" folk.
Jag säger DU och oftast hinner jag säga DU flera gånger i rena upphetsningen.

Ingen har sagt till mig ännu om att det inte passar sig (förutom en snubbe på arbetsförmedlingen för sisådär åtta år sedan. Well, presenterar man sig som Anders så tror ju jag att man får dua. Men så visade det sig att det var hans efternamn...) men det kanske beror på att de har märkt min glädje, vad vet jag?!