Annorlunda

Har startat en film om Emil i Lönneberga.
Barnen har aldrig riktigt sett Emil förut (förutom på ett par svajande Vhsband i Laisvall)
När jag berättar att Emil bor i Småland så stockar det sig i halsen.
Försöker kraxa fram att det är där som Lotta har bott som liten och där hennes föräldrar bor. Att det är verklighetens Småland som ha gett namn till Ikeas barnpassningställe-"småland".

Jag sväljer och sväljer, har ståpäls över hela kroppen och det känns som om jag ska gråta när som helst. Det är som bröstet sväller omänskligt mycket av... stolthet, förundran över allt genomsvenskt, minnen från barndomen och kanske lite vemod.

Stolthet över Astrid Lindgrens fantastiska verk och över våra traditioner och historia. Förundran över allt det vackra som är så självklart i Sverige. Barndomsminnen över hur enkelt allt var och vilka intryck man både fick från naturen och från tvns värld. Vemod över att mina barn inte växer upp med allt det där. De har det liksom inte självklart för sig. Visst de har varit ofta i Sverige och vi läser böcker och ser filmer men det är inte samma sak som att bo där.

Allt det där finns även här.
Det är inte mer rätt eller fel utan mest bara annorlunda.