Don't turn around*

Jag har börjat att träna och har gjort det i ett par veckor. Mitt förra gymställe är alldeles för långt bort så jag har hittat ett nytt som ligger tio minuter, med strassenbahn, härifrån. Perfekt!

På söndagar har de även en barngrupp och igår hade jag med mig Maja och Cornelia som fick vara där medan jag tränade. Jag hade 50 svettiga och jobbiga minuter på crosstrainer med väldigt bra musik i lurarna. Maskinerna är placerade vid fönstrena och eftersom träningstället ligger i en stor korsning så finns det hela tiden en massa att titta på.

Jag kände mig väldigt nöjd över mina femtio minuter, särskilt eftersom jag även hade hållit mig inom den pulsintervall som jag ska hålla mig inom. (jag har en pulsklocka som checkar av hur intensivt jag ska jobba ).

Efter att ha gjort förra veckans misstag med att ha med mig Cornelia i omklädesrummet och duschat med henne (varför ska jag duscha? åh nu blir ju mitt hår blött! Måste vi basta? kan vi inte gå ut nu? NEJ- jag vill inte torka håret!! ) så lät jag barnen vara kvar på barnpassningen tills jag var klar. (det är toppen, för man lämnar barnen på barnpassningen å sen så ordnar de att barnen kommer till träningen och tillbaka till barnpassningen!)

Jag gick in i duschen och duschade länge och väl. Tvättade håret. Inget särskilt alls.

När jag gick till min handduk så kändes det konstigt i nacken. Jag kunde knappt torka håret med handduken. Vrida huvudet till höger var inte att tala om. Jag hade helt plötsligt värsta nackspärren som inte gick att häva på nått sätt. Varje steg som jag tog kändes i huvudet och jag gick sakta, sakta ut till omklädesrummet. Skulle jag råka vrida huvudet en millimeter så kändes det som om jag skulle kräkas.

Hur lång tid det tog för mig att klä på mig vet jag inte men en evighet tog det. Oftast då jag får nackspärr eller en sträckning (alltså, så ofta händer det inte) så kan jag känna var det har knutit sig och kan sakta massera "loss" knuten. Det gör ont men det är iallfall möjligt att häva det hela.

Den här gången så kunde jag inte "ta" på det alls. Det gjorde inte ont på nått särskilt ställe utan det gick bara inte att röra huvudet åt höger, uppåt eller neråt.

Jag lyckades att ta mig ut och hämta tjejerna. På strassenbahn ringde jag Micke och sa att nått hade hänt och berättade hur läget var.

Å det var den dagen det.

Jag bakade i och för sig Lussekatter och Makalösa men resten av tiden låg jag på soffan med olika värmekällor. Micke masserade in tigerbalsam och försökte med det ena och det andra men det blev inte bättre. Inte heller sämre. men som sagt, inte bättre. På kvällen somnade jag och Maja på soffan och blev uppväckt vid halv tolv för att byta sovplats.

Idag känns det lite, lite bättre men jag är fortfarande sned, lutar huvudet mot vänster. Att vrida på huvudet går om jag är väldigt långsam men det ska vara ruskigt långsamt om det ska gå.

Jag gissar att det inte blir någon träning idag.

'Don't turn around

Ace of base

1994