Vilken vecka. Känslorna har åkt bergodalbana och hela förra årets funderingar revs upp och drog ett par varv till. Det här med meningen med livet ifrågasätts allt oftare (av mig) och diskutioner om liv och död hör till vanligheten i detta hem.
Det måste ju finnas en mening med att vi lever här och nu, att just jag har blivit född och att jag lyckats producera tre efterkommande. Det kan ju inte bara ta slut när vi dör utan det måste ju hända något mer. Oavsett om vi fortsätter i en ny värld (ny level som hos Super Mario!) eller om vi återföds så måste det ju vara nått mer än bara... slut.
Livet är så jäkla orättvist. Jag som hade inbillat mig att allt är ganska bra fick ett bryskt uppvaknande idag.
Någon som jag tycker mycket om har mist sin Mamma och det bara så där plötsligt. Ett stort hål i hjärtat fick jag när jag hörde det. Helt obegripligt att nått sånt ska hända. Ändå är det det som vi alla vet ska hända en dag. nån dag, men inte idag. inte nu. Det händer någon annan men inte mig, min familj och mina vänner.
Man vet aldrig när det tar slut och man vet inte hur. Bara att det någon gång händer.
Lillkusin Helge har fyllt ett år och därför skrev Cornelia en sång till hans ära. Filmen bidde lite stor och det funkade inte, trots femtiåtta försök, att skicka med mail så den hamnar här istället.
Min allra första LP var med Attack. "Rätt stuk" hette skivan och var högt älskad. När jag fick frågan från Moster om jag ville ha den av henne så sa jag mest ja för att det var ju nått som jag fick och det var nått alldeles nytt, en egen skiva! Det här var före Carolas dunder och brak genombrott (då mitt verkliga musikintresse vaknade) och före dess så lyssnade jag väl inte på nått speciellt.
Den råcoola lpn spelades om och om igen och var en av få skivor som var ok att spela när Mormor och Morfar var på besök. (de tyckte att den mesta musiken som jag spelade var hemsk)
Många år senare så träffade jag trummisen Åke Eriksson i Vindeln (av alla ställen på jorden). Han var väldigt trevlig och minns jag inte fel så gick vi till och med och fikade tillsammans. Ett snyggt foto och en autograf blev det oxå.
Många, många år senare så spelade Attack på Droskan i Umeå. Vi hade tagit fel på datumet så vi tillbringade två helger på raken på Droskan och åt god tacobuffe. (vem var det som var med oss? Helena? Linda? minns inte alls vem som hakade på Micke och mig)
Å så äntligen så kom bandet och skulle spela. Riktigt så coola var bandet inte längre och sångerskan Rosa Körberg hade inte lika fina tights som på skivomslaget. Taskig publik hade de oxå, bestod av mest fulla töntar som hade varit nöjd med vilket band som helst. När bandet pausade så gick jag fram till Rosa och berättade om hur bra jag tyckte att "rätt stuk" var. Gå fram till artister är jag eg för feg för men i den här situationen var det nästan ett måste att berätta att någon faktiskt tyckte om deras musik och det utan att vara dyngrak. Rosa blev uppriktigt glad och vi stod och pratade en stund. När bandet gick upp på den minimala scenen igen så tillägnade hon två låtar till mig! Lyckan var gjord! :)
Det här var egentligen inte det jag hade tänkt att skriva om idag men det blev ett måste med den låt som jag har valt som titel på inlägget. Titelvalet är annars mest vald med tanke på att " kvinnor kommer från Venus och män från mars" och vad det innebär får du gärna skriva i gästboken om! ;)
Felix slängde sig på backen och rullade runt, runt i snön!
Snön har vräkt ner och lämnat ett vackert snötäcke. Om min nacke hade varit ok så hade vi gått iväg till en pulkbacke. Nu blev det en eftermiddag i trädgården istället och barnen var så nöjda så. Det är så mysigt med snö. Det gäller att njuta av det medan vi har det. I morgon kan det se helt annorlunda ut.
Jag har börjat att träna och har gjort det i ett par veckor. Mitt förra gymställe är alldeles för långt bort så jag har hittat ett nytt som ligger tio minuter, med strassenbahn, härifrån. Perfekt!
På söndagar har de även en barngrupp och igår hade jag med mig Maja och Cornelia som fick vara där medan jag tränade. Jag hade 50 svettiga och jobbiga minuter på crosstrainer med väldigt bra musik i lurarna. Maskinerna är placerade vid fönstrena och eftersom träningstället ligger i en stor korsning så finns det hela tiden en massa att titta på.
Jag kände mig väldigt nöjd över mina femtio minuter, särskilt eftersom jag även hade hållit mig inom den pulsintervall som jag ska hålla mig inom. (jag har en pulsklocka som checkar av hur intensivt jag ska jobba ).
Efter att ha gjort förra veckans misstag med att ha med mig Cornelia i omklädesrummet och duschat med henne (varför ska jag duscha? åh nu blir ju mitt hår blött! Måste vi basta? kan vi inte gå ut nu? NEJ- jag vill inte torka håret!! ) så lät jag barnen vara kvar på barnpassningen tills jag var klar. (det är toppen, för man lämnar barnen på barnpassningen å sen så ordnar de att barnen kommer till träningen och tillbaka till barnpassningen!)
Jag gick in i duschen och duschade länge och väl. Tvättade håret. Inget särskilt alls.
När jag gick till min handduk så kändes det konstigt i nacken. Jag kunde knappt torka håret med handduken. Vrida huvudet till höger var inte att tala om. Jag hade helt plötsligt värsta nackspärren som inte gick att häva på nått sätt. Varje steg som jag tog kändes i huvudet och jag gick sakta, sakta ut till omklädesrummet. Skulle jag råka vrida huvudet en millimeter så kändes det som om jag skulle kräkas.
Hur lång tid det tog för mig att klä på mig vet jag inte men en evighet tog det. Oftast då jag får nackspärr eller en sträckning (alltså, så ofta händer det inte) så kan jag känna var det har knutit sig och kan sakta massera "loss" knuten. Det gör ont men det är iallfall möjligt att häva det hela.
Den här gången så kunde jag inte "ta" på det alls. Det gjorde inte ont på nått särskilt ställe utan det gick bara inte att röra huvudet åt höger, uppåt eller neråt.
Jag lyckades att ta mig ut och hämta tjejerna. På strassenbahn ringde jag Micke och sa att nått hade hänt och berättade hur läget var.
Å det var den dagen det.
Jag bakade i och för sig Lussekatter och Makalösa men resten av tiden låg jag på soffan med olika värmekällor. Micke masserade in tigerbalsam och försökte med det ena och det andra men det blev inte bättre. Inte heller sämre. men som sagt, inte bättre. På kvällen somnade jag och Maja på soffan och blev uppväckt vid halv tolv för att byta sovplats.
Idag känns det lite, lite bättre men jag är fortfarande sned, lutar huvudet mot vänster. Att vrida på huvudet går om jag är väldigt långsam men det ska vara ruskigt långsamt om det ska gå.
